Min sista djupledslöpning är genomförd.
Över 50 år efter min debut i Kumla FF.
Det är med sorg jag konstaterar att det är över nu…

Ska man spela fotboll när man är 57 år?
Svaret är givet.
Men, och det är ett stort men i detta, efter att i många år berättat för mina söner hur förbannat bra jag var i fotboll (nu kanske det inte är hela sanningen…) utan att få visa det för dem var det sista chansen nu.
Victor och Filip – hoppas ni hann se något bra 😀

Om jag ångrar mig!
Nej!
Det hjälper inte.

Som fotbollsspelare älskade jag att springa i djupled.
Det gjorde jag den här gången också.
Pang!
Det var någon som sparkade omkull mig.
Så tänkte jag i tre sekunder.
Sedan insåg jag att det var hälsenan…

Jag har hört ljudet flera gånger tidigare i samband med Veterancupen på nyårsafton.
Nu var det min tur – eller ska vi säga otur.

Det där knäppande ljudet.
Ja, ni som har varit med om att hälsenan gått av vet vad jag menar.
Och smärtan.

När jag skriver detta sitter jag på akuten och väntar.
Smärtan är överkomlig och sonen Victor är ett bra stöd.
Men varför vänta utan att göra något, därför skrev jag denna krönika om en lite dum 57-åring.
”Padel?”
Frågade personalen.
”Fotboll. En djupledslöpning”.
Svarade jag.

Hoppas på snar hemgång och planering för ett antal besvärliga veckor.
Dessutom satte jag mina kollegor i Sala-Heby Fotboll på pottkanten.
Liverapportering från Söderhamn, ett helt gäng viktiga lokala matcher och så vidare.

När sedan Sala FF:s Wallit Kurdu Bakir meddelade att det röda laget vann mot mitt vita lag i veteranmatchen vid Sala FF:s 50-årsfirande gick luften ur mig.
Det blev inte ens seger i min allra sista fotbollsmatch…
Men mina älskade söner fick i alla fall se mina djupledslöpningar!